Barns rättigheter förhandlas bort av Alliansen och MP
Miljöpartiet har enats med alliansen om en migrationspolitisk överenskommelse. Det är med stor besvikelse vi konstaterar att asylsökande barns rättigheter än en gång har fått stå tillbaka för andra intressen. Vi tänker främst på de barn som riskerar att överföras till andra EU-länder enligt Dublinförordningen.
Förhållandena på Malta och i Italien har uppmärksammats särskilt i den intensiva debatt som förts det senaste året om Dublinförordningen och dess konsekvenser. Krav på att utnyttja möjligheten att göra undantag från förordningens huvudregel har ställts av många. Samtliga politiska ungdomsförbund krävde i somras att överföringar till Malta skulle stoppas samt att riksdag och regering skulle tydliggöra för Migrationsverket att kränkningar av barns rättigheter, oavsett var deras asylansökan prövas, aldrig är acceptabla. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, har betonat att barnets bästa måste ges en mer avgörande betydelse i tillämpningen av Dublinförordningen. Nu kommer förmaningar från ytterligare ett håll. FN:s barnrättskommitté, uttolkare av Barnkonventionen, har i rekommendationer till Danmark förtydligat att vid en konflikt mellan Dublinförordningen och barnets bästa ska det senare väga tyngst.
Genom den migrationspolitiska överenskommelsen ställer sig Miljöpartiet nu bakom den gemensamma europeiska asylpolitiken. I överenskommelsen erkänns förvisso att flera av EU:s medlemsstater på ”ett oacceptabelt sätt brister i sin hantering av asylsökande”. Men trots detta nämns inte den akuta situation som ett ökande antal barn befinner sig i då de hotas av en överföring till första asylland. Detta är en oerhörd motsägelse då man i överenskommelsen samtidigt nämner att ”särskild hänsyn ska tas till barns bästa”.
Dublinförordningen utgör en hopplös återvändsgränd för många asylsökande som söker sig till Europa. Den fråntar inte bara asylsökande alla möjligheter att själva välja vart de vill leva sina liv utan innebär inte sällan ett liv under omänskliga förhållanden. Vårt krav på att Migrationsverket ska utnyttja sin möjlighet att göra undantag från Dublinförordningens regel om första asylland i de fall ett återsändande riskerar att kränka människors rättigheter kan därför tyckas okontroversiellt. Det borde vara en självklarhet om Sverige menar allvar med att ”uppnå ett rättssäkert, humant och ordnat asylsystem”. Dessutom strider det mot Barnkonventionens princip om barnets bästa att överföra barn till länder där deras rättigheter riskerar att kränkas.
Även barnens situation i Sverige vittnar om frågans allvar och om vårt ansvar. Att ungefär hälften av de ensamkommande barn som får beslut enligt Dublinförordningen väljer en situation som gömd flykting i Sverige före ett återsändande är talande för deras desperation och rädsla för vad som väntar dem vid en överföring till annat EU-land. Många av ”dublinbarnen” mår mycket psykiskt dåligt i Sverige, de skadar sig själva, har självmordstankar och tvingas söka sig till psykiatrin. Det handlar om barn som inte bara har flytt från krig, förföljelse och död, utan också har tvingats fly en andra gång från inhumana förhållanden i EU- länder. Reza, 16 år från Afghanistan berättar:
De behandlade mig som en fånge i Italien, jag var utan mat och vatten i flera dygn. Jag sökte aldrig asyl i Italien. Jag blev tagen vid tågstationen när jag försökte ta mig ut. Jag försökte först vägra att lämna fingeravtryck men jag blev slagen och fick elchocker i nacken av polisen. När jag upplevde detta fick jag lämna mina fingeravtryck utan att säga emot. Jag bodde på ett förvar med vuxna och kriminella. Jag förstod aldrig vad de sade och det fanns ingen tolk.
Återkommande i barnens vittnesmål om förhållandena i dessa länder är beskrivningar av hur de har levt utan tak över huvudet, suttit inlåsta under fängelseliknande förhållanden och utsatts för kränkande behandling och våld av myndighetspersoner.
På vilket sätt kan återsändandet av barn till länder där fängelse, eller i bästa fall ett liv på gatan, väntar sägas påskynda arbetet med tillförsäkrandet av en gemensam asyllagstiftning där ”asylsökande behandlas på likvärdigt sätt, oavsett vilken medlemsstat som har ansvaret”? Att frågan om undantag från Dublinförordningen inte tas upp i överenskommelsen är ett svek, inte bara mot de löften som flera av partierna gav sina väljare i valrörelsen, utan också mot de barn som med sina liv får betala priset för EU:s misslyckade flyktingpolitik.